Stockholm Marathon 2008 del 2

Efter halvmaran så tugga det lite på, i början på backen som över Gärdet(?) så var det riktigt tungt. Jag fick gå lite där men sen malde det på. Jag började mer och mer se fram emot vätskekontrollerna för då fick jag gå med gott samvete.

Man kom ut på Djurgården och nu började det bli riktigt tungt. Vid 25km var jag helt slut. Jag käkade gel och dextrosol och drack massa vatten men jag kunde inte få ur känslan ur kroppen. Fötterna värkte i värmen och det gjorde ont att sätta i varje steg. Låren var helt slut och hamstringarna kändes som de skulle gå av. Enda underliga var att knävecket kändes inget alls. Inte under hela loppet.

Nu var det en fråga om att bara komma runt. Tidigare vid drygt 24km så hitta jag en tjej som höll helt ok tempo som jag tyckte mig kunna ligga i och jag haka på henne. Hon drog mig fram till 27km och sedan fick jag släppa henne när jag började gå för äta lite Dextrosol. När jag kom till 30km så var det i princip springa 3 min, gå 1 min och hålla på så hela tiden.

Jag funderade allvarligt på att bryta och jag leta ett bra tillfälle att göra det på. Vid vätskekontrollerna känns ju mest naturligt och jag titta lite efter om det stod någon sån taxi som kunde köra en tillbaka. Jag såg ett par tillfällen men när jag lunkade förbi så ångrade jag mig och försökte köra på. Det var en psykisk kamp bara att sätta ner fötterna och lyfta dem igen. När Västerbron kom andra gången så fanns det ingen kraft. Jag gick hela bron upp, försökte springa på nervägen men låren var så slut så jag orka inte riktigt ta emot och gick rätt mycket på neråt vägen också. Nu räknade jag km för att ta mig framåt och nu hade jag kommit fram till insikten att har jag sprungit/gått drygt 33-34km så kan jag fan ta mig några till och dessutom om jag bryter så kommer jag för alltid ha det i bakhuvudet att jag bröt min första mara. Så det var bara att kriga på. Vid 34km så ser jag tjejen jag tog rygg på innan också och hon såg riktigt trött ut. Jag går om henne men hon springer om mig senare och jag ser henne inte mer. Jag var tvungen att springa förbi henne och kolla vad hon hade för nummer så jag kunde kolla upp henne sen för se hur det gick. Hon kom in på 4.32.34 så jag slog henne med drygt en minut.

Vid 35km försökte jag göra en deal med kroppen att om vi sprang väldigt långsamt så skulle vi kunna springa hela vägen in i mål. Jag tror inte jag ens kom en km innan jag fick börja gå igen och jag gav upp för kroppen. Sedan är det rätt dimmigt i minnen där emellan och jag minns mest att jag kom till 40km skylten där det faktiskt fanns en klocka. Då inser jag att jag har en chans på 4:30 vilket jag inte trodde (en 4:30 farthållare sprang om mig precis innan Västerbron).

Ännu en gång gjorde jag en deal med kroppen att nu skulle jag springa de sista ~2,2 km och jag sprang större delen av det (och fick faktiskt en snitt tid på 6:06 min/km vilket är godkänt).

När jag sprang in på Stadium så kände jag faktiskt inget speciellt, jag försökte dra på lite och sprang förbi ett tjugotal pers inne på banorna vilket var rätt roligt. Samtidigt som jag sprang på Stadium så gick en tant i mål som hade sprungit alla Stockholm Marathon och henne ”blåste” jag förbi på upploppet. Kom i mål och jag bara stappla vidare. Klockan stod på 4:36 när jag kom in och jag visste inte hur mycket jag skulle dra ifrån. Jag trodde det var typ 3 min. Jag var enormt trött och det gjorde så ont i benen.

Fortsättning följer.