Så var det dags för Växjö Marathon.
På fredagen gick jag och la mig tidigt, var rätt spänd över det stundande loppet. Jag sov som en bebis och gick upp vid 6:30 för att ta tåget vid 7:30. Jag fick i mig en rätt ordentlig frukost med grova mackor, youghurt, kaffe och två bananer.
Jag kom till Växjö och var inte riktigt säker var jag skulle gå men såg lite folk med löparskor och väskor så följde dem och hittade rätt. Jag hämtade ut min nummerlapp och bytte om. Jag hade tagit med mig olika ombyte för olika väder men valde köra shorts och långarmad Craft-tröja. Det var ett mycket bra val. Jag fick plats med två gel i den lilla fickan i mina shorts också. Givetvis körde jag mina New Balance RC152.
Starten började närma sig och jag var lite förvirrad över var starten gick någonstans. Man hade ju ett chip på sin nummerlapp så jag letade efter såna mattor men tydligen har de inte individuell tidtagning utan de räknar bara varven. Startlinjen var bara ett vitt sträck i asfalten. Jag satte i gång min klocka precis när starten gick trots jag låg 40-50 bakom startlinjen.
Starten gick och benen var pigga och fräscha. Jag hade lagt upp en plan för loppet som skulle sluta på 3:36:30 ungefär. Planen var att ta två lugna km i början på 5:40 och inte bry mig så mycket om värma upp då man ändå alltid står och väntar lite och blir kall. Planen gick sådär och jag rev av två km på 5:13 och 5:18. Det kändes ändå som det gick oändligt långsamt och jag ville springa. När klockan pep för två km så drog jag på och det var enda gång i loppet så jag kände att det var trångt. Jag hade lite svårt att ta mig förbi men lyckades utan större problem. Nu var planen att ligga i 5:05 tempo så länge som möjligt så det fanns utrymme för att krokna i slutet men ändå få en bra tid.
Helt plötsligt hade vi sprungit ett varv och vad de säger om Växjö Marathon att det är platt stämmer väldigt bra. Förutom en liten uppgång efter dryga km så är där ingenting. Det är helt platt och man kan ligga väldigt jämnt i tempo.
Efter kört den tredje km på 4:54 och det ändå hade kännts jättelätt så fick jag bromsa in. Sedan så handla det om att få in känslan för farten och fortsatte med 5:08, 4:59, 5:08, 5:05, 5:02. Då var första milen avklarade och allting kändes så lätt. Alldeles för lätt. Jag flög fram, det var enormt roligt att springa och jag plockade konstant folk. Vid 9km så hitta jag en rygg som var kanon och låg i jättefint jämnt 5:05 tempo. Så efter detta så blev det fyra km i rad med 5:05 tempo tack vare denna mannen.
Nu hade vi kommit en tredjedel av loppet och allting kändes fortfarande lätt och enkelt. Så här ska inte en mara kännas, inte en halvmara heller för den delen. Det rulla på med bra km-tider och sen så var det helt plötsligt dags för ha avklarat halvmaran. Denna ramla jag in på 1:47:xx (jag titta bara på klockan, man får inga varvtider av Växjö Marathon), dvs 2 min bättre än min halvmara 6 sep i Malmö. Det var nu jag började ana att det hade gått för fort och att andra halvan kommer bli snorjobbig. Pga detta så försökte jag dra ner tempot lite för jag visste att jag ändå hade god marginal till 3:45 som var målet (även om jag hade hoppats på lägre och därför gått ut så hårt). Så 23-25km så blev det 5:15, 5:21, 5:19. Dock så kände jag direkt att vid lägre tempo så fick ena höftböjaren jobba mer och mellan 26-27km så small det och jag fick jätteont i min ena höftböjare. Det värkte men det gick ändå att springa på. Vid 28-29km började jag få ont i ryggen och i båda mina skinkor. Nu började jag på allvar fundera på att bryta men samtidigt kände jag att om jag fisjoggar in resten så kommer jag ändå bättre på mitt PB från Stockholm.
Vid 30km så dyker Tävlings-Nörden upp joggandes och han har då som mål bara att ta sig i mål. Vi springer ihop 500-600m och snackar lite skit. Jag säger att jag är helt slut i benen. Jag lyckas hålla mig joggande i hyfsat tempo fram till 32-33km då jag börjar gå i omgångar. Problemet med lågt tempo var att det gjorde mer ont i benen än om jag låg i bättre men samtidigt så slet det också.
Sista två varven är en ren pina och det är styrfart i 6:15-6:20 som gäller. Efter försökt koppla bort allt och bara springa ett tag och sen gå ett tag. Vid 35km fick jag ett ryck och sprang 700-800m i bra tempo igen och det var skönt för benen men orken fanns inte riktigt där. Vid sista vätskekontrollen så hitta jag en herre som lunkade på bra och jag la mig bakom honom och hade som mål att springa de sista 3km. Jag hängde bakom honom i 1½ km och sedan började han tyvärr gå och jag fick dra lite själv. När klockan plinga 41km så tänkte jag att nu är det drygt en km kvar, det är som en tusing och lite till. Så nu var det de sista krafterna som skulle ur. Jag drar på. Sista två km är det rätt många svängar och det står funktionärer på alla ställe där det svänger. Vid varje sväng fick jag glatta rop efter mig att jag hade bra tempo och det kändes bra. 42km gick i 5:04 och sista 200km (118m på min klocka) gick i 4:38 fart. Jag gav allt.
Jag tog mig in i mål och stoppa klockan. Första tanken var att fy i helvete vad jag är trött och sedan så kom revanchlusten direkt och planer på marathon kom direkt. Från att vilja hata mig själv för att jag plågar mig själv så tog det drygt 10 sek innan jag var sugen på springa igen.
Jag tog mig in på simhallen och bara satt mig ner och andades ut. Jag var grymt trött och jag satt där och stirrade rakt fram i typ 5 min innan jag lyckades resa mig. Sen stod jag i duschen i 15 min.
Den herren som jag låg bakom rätt länge som låg i bra 5:05 tempo bytte om i samma rum som mig både innan och efter och vi snackade lite. Han hade tagit sig in på 3:42 så hade jag bitit mig fast vid honom kunde jag haft den tiden istället.
Överlag är jag nöjd och jag tror inte jag hade kunnat få en bättre tid om jag hade gått lugnare i början. Det kom aldrig någon energikrash utan det var leder och muskler som sa i från och det hade antagligen kommit ändå om jag hade tagit det lugnare.
Post-Marathon Depression är inget som finns i min värld. Idag är jag mer sugen än någonsin och jag tror faktiskt det är bra för mig att jag sätter upp rätt höga mål för det får mig revanchsugen och sugen på springa igen.
Växjö var ett trevligt lopp men det blir Berlin nästa år som höst-mara istället men jag kan helt klart tänka mig komma tillbaka.
Nu gick jag och åt en dyr pizza på Palladium som enligt en vän som bott i Växjö hade riktigt bra pizzor. Den var god men jag fick inte riktigt ner hela då kroppen var lite trött. Medan jag väntade på tåget hem så gick jag och satte mig på Bishop Arms och drack en stor Hoegaarden, kanongott var det.
För lite hård fakta angående mitt lopp så hittar ni Garmin datan här:
http://connect.garmin.com/activity/1117126
Enligt Växjö Marathons egen tidtagning så kom jag in på 3:51:08 men jag väljer att gå efter min tid men egentligen skulle jag vilja säga typ 3:50:5x med tanke på startlinjen.
Nu är det 2 veckors löpvila som gäller fast redan på tisdag så drar det igång med motionscykling och styrketräning. Sen efter det är det 4 veckor med lugn löpning (med första veckan som lite uppstart) i maffe-stil. Sen sparkar satsningen inför Stockholm Marathon igång. Jag har lagt upp ett eget träningsschema med inspiration av marathon.se träningsschema. En bra blandning av tröskelpass, intervallpass, backpass, långpass och lugna pass. Speciellt långpassen kommer bli längre, upp till 40-45km som ska säkerställa att jag inte får problem med värk på diverse ställe sista milen på en mara. Schemat innehåller även en pulsering med vart fjärde vecka bara innehåller lugn löpning+kortare långpass.
